Reseblogg för Rwanda och Burundi
Livsöden
onsdag 21 oktober 2009
Vi skojar tillsammans, tränar tillsammans, svettas över hårda repetitioner tillsammans. Vi, gruppen, är nu en jämställd enhet. Alla beter vi oss som hormonstinna tonåringar på lägerresa första dagen vår ”riktiga” turné börjar. När bussen kommer och hämtar oss i Gisenyi för att ta oss ut på en nästan två veckor lång turné runt landet utgör vi nog en härlig bild för människorna vi passerar. Vi sjunger, tjoar och skickar bananer och nötter mellan varandra hej vilt. Landskapet vi passerar är så bedårande vackert med Ruhengeris höga berg och vattenfall. Vi tittar ut över intensivt gröna bergväggar som i sin djungel utgör hem för våra avlägsna släktingar bergsgorillorna. Det skulle kunna vara vilken skolklass, scoutkår, fritidsgård som helst som är på väg på äventyr tillsammans.
Jag har planerat att använda en del av restiden åt att göra lite intervjuer med deltagarna. Både som underlag åt den amatörfilm vi försöker spela in men även för att själv lära känna min ensemble bättre. Jag passar på att haffa tjugoåriga Ramadan som lägligt sitter bredvid Elyse som kan översätta. Jag vet inte vad jag förväntar mig av vårt samtal riktigt, är inte helt förberedd och har nog mest fokuserat på hur samtalet ska flyta smidigt trots att vi behöver tolk.
Ramadan är en av de duktigaste artisterna jag träffat på i mitt liv. Han har en sådan magisk utstrålning på scen och han missar aldrig ett tillfälle att bjuda publiken på något extra. Att han även utanför scenen alltid har ett leende och några snälla ord till övers för alla gör att jag redan nu kan drabbas av sorg över att vår resa kommer att ha ett slut.
Hans livsöde drabbar mig, flera gånger tvingas jag blinka bort mina tårar. Han berättar om hur han efter att hans familj kommit som flyktingar från Kongo levt i fattigdom men tillsammans lyckats bygga upp ett nytt liv i Rwanda. Så dör hans pappa i malaria. En sjukdom som drabbar många men bara de med pengar kan få behandlig för. Hans mamma försörjer nu ensam sina två söner genom att sälja lök och chili. Tills dagen kommer då även hon blir smittad av malaria och omkommer. Ramadan beskriver sin situation utan att försöka få mig att tycka synd om honom, han berättar mer om vilken glädje han finner i sitt liv genom dansen och akrobatiken. Hur han genom att träffa akrobatikgruppen fann en mening med sitt liv igen. Att det plötsligt fanns människor som brydde sig om ifall han levde eller inte, som med gemensamt inspelade pengar kunde betala skolavgifter och komma upp till det lilla skjulet i bergen där han bor med ett mål mat när de visste att han förberedde sig på att gå till sängs utan mat i magen. Han berättar för mig hur framtiden inte skrämmer honom längre att den här gruppen har gett honom livet tillbaka. Han drömmer om att fortsätta stå på scen och att kunna försörja sina framtida barn.
Jag avslutar intervjun och det känns som att det är han som ger mig tröst när vi kramas länge och hårt istället för tvärt om.
/Camilla
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Hektiska dagar i Kigali
söndag 18 oktober 2009
Mellan Burundi s huvudstad Bujumbura och Rwandas huvudstad Kigali gåt det bussar flera gånger om dagen. Resan tar ca 7 timmar och kostar 12000 Burundiska franc, det vill säga cirka 60 kronor. Det är så vi nu färdas vidare mot vårt huvudsakliga mål på resan, Rwanda. Det är förbjudet med plastpåsar i Rwanda och gränspolisen går tålmodigt igenom allt bagage i bussen. Kanske letar de efter droger, smuggelgods eller annat fuffens också men när de ber oss öppna våra väskor är de inte beredda på vad de ska få se. En plastgräsbeklädd resväska fylld med märkliga clownprylar de förmodligen aldrig sett förut. Suspekt tittar de på oss, på vår andra väska med cirkusmateriel och på varandra innan de bestämmer sig för att låta oss passera med vårt konstiga bagage.
I Kigali blir vi mötta av Sonia, en av scouttjejerna från förra projektet. Hon strålar av glädje och kramkalaset blir långt. Hon har bjudit in oss till hennes fasters familjs hus där vi får bo tillsammans med henne tills vi ska dra vidare till Gisenyi. Huset är stort och lyxigt och det visar sig att vi kommer förtjäna denna fristad när arbetet drar igång på riktigt. Fem långa dagar i Kigali av nätverkande och projektplanering. Upp i ottan och bussfärder hit och dit över stadens sju kullar. Vi avverkar möten med högt uppsatta chefer på Röda korset, Unicef, Rädda barnen, ungdoms ministeriet och andra. Men resultatet låter inte vänta på sig. Turnéplanen som fortfarande var vag när vi lämnade Sverige är nu så gott som spikad. Alla vill de ha besök av vår föreställning.
Vi passar även på att ge en liten försmak av vad som komma skall genom att spela vår duoföreställning på ett center för gatubarn drivet av Unicef. Spelningen är superlyckad och killarna (det var bara killar och de flesta verkade vara i tonåren) ville inte att vi skulle gå och önskade oss tillbaka. Det ska vi, fast nästa gång med en 30 man stark föreställning och grymma akrobater som kan lära dem coola tricks. Det känns skönt att kunna hälsa dem det. Innan vi åker därifrån spelar de upp en fin liten clownpjäs för oss och två modiga killar sjunger en egenkomponerad raplåt om livet på gatan.
Att ha med så många olika organisationer att göra är ibland knepigt och särkilt här i ett land med andra strukturer och hierarkier än vad vi är vana vid. En dag är vi så frustrerade efter att ha jagat runt efter rätt person att vi nästan längtar hem lite. Känslorna förstärks nog av att vi inte har en ledig sekund och magar som krånglar. Men då känns det bra att vi har så kul med varandra. Det finns alltid tid över till att skoja om något internt, trolla lite för någon säkerhetsvakt eller riva av en låt tillsammans och leka idoljury.
Vi får också några fina stunder med Sonia som vi bor med. Som kvällen då vi klär ut oss till afrikanska kvinnor och rastafaris. Eller morgonen när vi tvättar kläder på gården tillsammans och pratar om livet och kärleken.
Sista dagen i Kigali kommer Erika Boija, ”vår” teaterlärarstudent som ska följa med oss på resan och skriva uppsats om vårt arbete. Vi lotsar henne från flygplatsen och sedan nästan raka vägen mot nästa färd. Nu ska det åkas buss till Gisenyi där akrobaterna och det stora äventyret väntar.
Tryck å klem nu längtar vi inte hem.
/Camilla
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Burundi scouts
torsdag 15 oktober 2009
Två gånger tidigare har jag varit i Burundi med Clowner utan gränser. Projektet som jag och 4 andra clowner arbetat med har fokuserat på metodarbete för hiv och aidsdrabbade barn. Vår mottagarorganisation var scouter från Rwanda och Burundi och projektet ingick i ett IOGT-NTO arbete i Östafrika. Denna resa som jag och Karin nu är på handlar främst om att leda workshops med våra Rwandiska akrobatvänner samt åka på turné och spela shower i flyktingläger, barnhem och center för gatubarn och Hiv/aidsdrabbade barn.
Men ska man till Rwanda bör man stanna till i Burundi- det är en allmän uppmaning från mig till Dig. Burundis huvudstad Bujumbura är en av mina favoritplatser i hela världen. På vilken annan plats kan du såväl villa bort dig på den myllrande marknaden, promenera längs palmbeströdda stränder (utan försäljare, bortskämda turister eller gatuhundar) beskåda flodhästarna beta i skymningen eller gå ut och dansa dig svettig på hitstäta nattklubbar? Men det som gör att jag smyckar mina text med detta smicker är nog trots allt människorna och mentaliteten här. Ingen annanstans utanför Skandinavien har jag träffat ett folk som har samma sorts humor som jag. Här kan jag vara ironisk, slänga käft eller ägna timmar åt att mjölka ett från början riktigt dåligt skämt. Det är nog det som gör att jag känner att de vänner jag fått här verkligen är mina riktiga vänner. Jag ser framför mig hur vi om vi varit i Sverige skulle sitta på samma sätt som här på ett café och bara driva med varandra. Men så kommer ju verkligheten ikapp, som alltid. Det är ju jag som kan komma och hälsa på i deras värld, men de, som kämpar varje dag för att få ihop pengar till mat och skolavgifter bara drömmer om att en gång komma till mitt land. En dröm vi delar.
En vecka i Burundi blir det endast denna gång. Syftet är att följa upp förra projektet och att för egen del kolla upp förutsättningar för kommande projekt. Jag vet att Clowner utan gränser inte har planer på någon fortsättning –men det har jag =) Nästa gång blir det en turné med scouter och akrobater, ut på landsbygden där Batwa folket bor (pygméer) för att spela föreställningar och locka folket till valurnor och utbilda i demokratifrågor.
Uppföljning blir det och jag träffar nästan alla mina vänner från tidigare resor. Det visar sig att IOGT-NTO har beslutat sig för at finansiera ytterligare 3 år av deras alkohol och drogpreventiva arbete i Burundi. Med inte allt för stort hopp om ett positivt svar frågar jag om de har planer på att använda ”vår” metod. Prosper, scouternas program comissioner , tittar frågande på mig: Vad menar du? Hur skulle vi annars göra? Det är ju det bästa sättet att arbeta med barnen mellan 6 och 12 år. Med lekar, musik och cirkus ska vi ändra attityden till alkohol här –och attityden gentemot kvinnor. För Prosper, som är min allra bästa vän här, han är något så ovanligt som en äkta feministman mitt i otillgängligaste Afrika –det ni där hemma!
Tack å hej, valfri kille eller tjej!
/Camilla
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Träning och ärenden på stan
onsdag 11 februari 2009
Återigen dessa tidsödande ärenden på stan. Vad hände med att träna akro och jonglering på förmiddagarna innan själva workshoparna drar igång. Inte en morgon har vi kunnat stanna pa hotellet för att träna så mycket som vi vill. Scouterna och Guides är på möten den här förmiddagen så vi äter lunch och gör vår planering på stan. Äntligen något annat än ris och spenat i alla fall.
Temat för dagen är musik och vi får bland annat se Vivence göra sin alldeles unika och brillianta tolkning av Michael Jackson. Tur är nog att denna resa inte dokumenteras men ljud, i alla fall när vi försöker oss på att sjunga kanon och att beatboxa. Hysteriskt roligt men också smärtamt för de stackare med gott musiköra.
Elias från IOGT deltar i alla aktiviteter med stor glädje och det märks att han är långt ifrån en pappersvändartyp trots sina titlar. Det verkar som att han är väldigt imponerad av gruppen och metoden. Idag pratade han länge om hur han minns när cirkusen kom till stan när han var liten och hur de brukade träna på de olika trolleritricken och balanskonsterna.
Jonglering och hotellmat
tisdag 10 februari 2009
Det är helt otroligt hur småärenden på stan, som att växla pengar och kolla mailen kan ta HELA förmiddagen! Allt som kan krångla krånglar och bara för att man beställt och betalat frukost till kl åtta betyder inte det att man inte måste fråga var tionde minut mellan kl åtta och nio efter den. Man får lära sig att lägga in mycket luft i sin dagsplanering helt enkelt. Men å andra sidan så har man ju alltid tid att då kramas lite med sina vänner och göra sig nya bekantskaper på stan och det väger ju mycket tyngre en effektivitet i arbetet.
Gruppen börjar bli rejält trött på restaurangen här på hotellet. Överallt serveras samma buffé med ris, bönor, pommes frites, ärtor, spenat, banan, pasta och nått kött fisk eller fågel. Vare sig man går på finrestaurang på stan, snabbmatsstället eller blir hembjuden till någon. Men ve och fasa, hotellet här serverar en tallrik med mat till var och en. Lynchstämning mot restaurangpersonalen leder till att vi blidkar gruppen med lunch på stan i fortsättningen och vi får köket att på varje tallrik, varje dag lägga upp lite av ovan nämnda maträtter. För Camilla som vegetarian och som vid något tillfälle tackade nej till pommes frites innebär detta 5e dagen med ris och spenat och ärtor till lunch och middag. Börjar bli tröttsamt men det måste också nämnas att spenaten är otroligt god!
Dagens workshop pass har ställt oss inför dilemmat att de nu besitter metoden så pass väl att det till och från mer känns oms att vi är fritidsledare som bara matar dem med lekar. Gruppen har inga problem att varken välja sånger och lekar till ett tema eller att skapa sceniskt material av befintliga sånger. Men så länge vi har kul tillsammans och det dyker upp frågor resonemang kring metoden så nöjer vi oss.
Vi börjar få en rutin i att vaggas till sömns av Specioses och Anges plinkplonk på gitarren. De har verkligen gått in för att lära sig att spela och de är duktiga elever till Toubab. Plinkplonket ackompanjeras ibland av ett kablonk från Sonyas håll som lika entusiastiskt har gått in för jonglering med käglor. Det är skönt häng på kvällarna helt enkelt och det möjliggörs ju förstås av att det är 25 grader varmt även när solen gått ner.
Första riktiga workshopdagen
måndag 9 februari 2009
Temat var utvärdering och uppsamling av tankar och idéer som kommit upp längs vägen på deras arbete. Gissa om vi blev glatt överraskade när de visade sig att alla grupper höll på att implementera metoden och hade många spännande aktiviteter och samarbeten på gång. Det värmde våra hjärtan när vi hörde att båda länderna är i kontakt med akrobatgrupper som de ska samarbeta med och skapa shower tillsammans med. Det blev uppenbart efter deras genomgångar att Clowner utan gränsers metod nu faktiskt används här och därmed att arbetet vi gjorde förra resan var lyckat. Det är många barn i den här regionen som kommer att få sig ett välbehövt skratt . Båda ländernas grupper ser ett stort behov av att hjälpa barnen att vara barn med hjälp av lek och humor med tanke på deras mörka nutidshistoria.
Vi kände båda att vad som än kommer upp de kommande dagarna så kan vi alltid förlita oss på att det finns ett driv i grupperna och att de är så pass självgående att det kommer finas en framtid för projektet. Självklart skrämde vi slag på personalen på hotellet genom att röja med lekar, sånger och akrobatik mellan varven. Get used to it, the Mzungu clowns are back in town!
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Strålande morgon!
söndag 8 februari 2009
Strålande morgon! Frukost i solen med en underbar linföreställning bestående av en flock apor som ömsom balanserande på och ömsom klängde under telefonledningarna mellan husen. Det var lite småfix att reda ut på morgonen kring budgeten och programmet men vi hann med att träffa Elias från I OGT en sväng. Det var bra, vi redde ut våra respektive roller och kände varandra på pulsen. Han gav ett gott intryck och verkade lätt att ha att göra med. Rwandagånget anlände och vi käkade lunch tillsammans på stan. Naturligtvis blev det buffé som är det man äter här om man vill tillfredsställa gruppen. Det var mysigt att träffa våra stjärnor från förra resan och skvallra am allt som hänt på varsitt håll. Det var två nya tjejer med som verkade treliga och vettiga att ha att göra med, Ange och Specouse. När det var dags att börja röra oss mot hotellet får vi reda på att en till deltagare från Rwanda ska komma med en annan buss. Förvirring rådde ett tag och hektiska försök att leta reda på stackars Frederic utan telefon, vid busstationen misslyckades. Tillslut fick Toubab tag på honom medan vi andra lunkade på mot hotellet. På vägen mötte vi upp några Burundideltagare och snart var hela gruppen samlad.
Efter presentationer och schemagenomgångar fick vi äntligen sjunga larviga namnsånger och skratta tillsammans. Det kändes som att gruppen andades ut lite grann och kände igen sig efter det. Kvällen var lugn med gitarrspel och småprat. Alla var rätt trötta och lite blyga.
RSS 2.0 | Inga kommentarer »The clowns are back in town!
lördag 7 februari 2009
Tidigt fredag morgon lamnade vi ett snoslaskigt Sverige for att 12 timmar senare kliva ut i den varma burundiska hettan. Prosper och Lilian fran Burundi Scouts and Girlguides tog emot oss med de bredaste leenden och varmaste kramar ni kan forestalla er. Det kanns fantastiskt att vara tillbaka bland vanner.
Lordagen gick at att fixa praktiska saker och reda ut en del akonomiska sporsmal men vi hann med att ga pa teater och trumforestallning pa kvallen. Har val satt battre framtradanden men det gick inte att ta mista pa de goda intentionerna fran artisterna. Det sager en hel del om landets problem nar tre sanger och danser handlar om att mannen maste sluta forgripa sig pa sina barn och att larare inte far valdta sina elever. Some big issues, right?
Nu ar hela gruppen samlade och idag borjar arbetet med utvardering och matodutveckling. Vi ar taggade och vem vill inte ha moten akompanierade av sota apfamiljer som forsoker stjala pennorna fran en nar man tittar bort.
Kram pa er fran Camilla och Toubab
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Amahoro!
fredag 6 februari 2009
Idag drar vi, Camilla och Toubab iväg till Rwanda och Burundi för en ca treveckors uppföljning av Clowner utan gränsers arbete där.
I oktober var jag, Camilla, där tillsammans med tre andra artister och arbetade med Scout- och girlguides-ledare från de två länderna . Vi arbetade med utbildning i HIV/aids metoden och våra deltagare utformade efter vår träning ett unikt program baserat på metoden men anpassat efter lokala förutsättningar och förmågor.
Vi lämnade i höstas två länder med ett gäng inspirerade unga ledare som getts möjlighet att arbeta på ett lekfullt sätt med svåra frågor. Nu ska vi se vad som hänt sen dess…
Naturligtvis blir det mer lek och skratt och en fördjupning i metoden denna gång med musik som bas.
Följ vårt arbete här i bloggen!
Vi skriver nästa gång vi hittar internetuppkoppling!
Yambi (Kram)
RSS 2.0 | Inga kommentarer »
