Reseblogg för Georgien
Publikrekord och nattsudd
tisdag 1 november 2011
En så fin dag, vår näst sista på turnén. Ewa gick morgonpromenad runt broarna som vanligt, några for sen till köpcentrum och letade skinnstövlar och annat. Jag ringde samtal om dagens och morgondagens spelningar och avskedsmiddagen. Försökte också få en filmproducent vi träffat att skicka några tevejournalister på oss.
Sen for vi till stadsdelen Samgori, vid Nachlugibasaren, den där saker säljs i stora lass, en grossmarknad. Riktiga marknader betyder lergator, korrugerad plåt, en massa mänskoliv och de lägsta av möjligheter att skrapa ihop en tillvaro om förutsättningarna är de knappaste. Här bor zigenare, och här bor kurder. Vi var och rekade för en vecka sen, och leddes av en liten pojke in bland vindlande gränder till en port och efter en stund kom ”zigenarbaronen”, som förstås visade sig vara en helt vanlig och trevlig man, som i egenskap av pastor och gamla traditioner är talesman eller ledare för folkgruppen i området.
I bussen på väg dit grälade jag med våra georgiska skådespelare om huruvida zigenare är tjuvaktiga och deras barn ändå är värda att spela för. Vi priviligerade svenskar ska tycker jag vara tacksamma att vi får uppträda. Platsen var idyllisk när vi kom fram, gatan sluttade från den dystopiska marknadens urblåsta hangarer och rann ut i dimhöljda berg. Scenen var en tennisbana, inramad av nät, alldeles vid gatan.
Vi började rigga och strax kom Vova, pastorn, en illa älskvärd man, i sällskap med en man som sade sig ha släktingar i Uppsala och började tala om Ulf Ekman. 50-metersrullen med förlängningssladd som vi byggt kastade vi upp till ett fönster på andra våningen i ett bostadshus intill. Vips så var det Timbuktu eller nån över nejden och folk började samlas. Speltiden var satt till sex på kvällen för att barn som arbetar på marknaden istället för att gå i skolan skulle kunna komma. Jag var nervös som vanligt och vid halv sex gjorde vi nåt för första gången på turnén: En liten vandringsrunda, en karnevalsmarsch, för att ragga med oss barn ur huse. Det blev ett himla liv från Ewa och hennes dragspel, Niki med klappinnar och Ulf med tuta och jag som klätt upp mig med Puttes extranäsa – men framför allt en handfull ungar som tjöt och skrek och rättade vår haltande georgiska: ”Tsirki ekvseaatsi” ungefär – kom på cirkus klockan sex!
Sen in med ungarna och show show show. Det var märkligt, utomhus och skumrask i skymningen. Folk innanför och utanför stålnätet. Svårt att ta fokus i början, det fanns ingen auktoritet på plats som samlade åhörarna. Men med våra proffs, och musiken vi fått från en bussförare som samlar närvaron till Puttes entré (dvs clownen ”Dalsland”) när han låtsas att en låda är jättetung, blev det snart koncentration över den udda scenen.
Folk rann till och snart var det tjockt överallt. Barn uppe i näten, gubbar bakom scen, mammor med små barn, ungar med cyklar de vaksamt stod med benen i. Jag bad Ali, en irakisk migrant som hjälpte oss, räkna. 278 meddelade han mot slutet. ”Fast fler ändå.” Publikrekord!
Jag hade finkläderna på mig – röd skjorta, kavaj, blå slips. Har varit bedrövad över att som administratör och byråkrat stå lite utanför magin vi producerar och delar med barnen. I går talade vi om det och kom överens om att jag hoppar in på ett hörn i ett jongleringsnummer. Så nu lade jag mig framför barnen och filmade och där kom en boll som Ulf låtsas tappa och så stannar allt upp och alla ser den, Ewa saktar in tiden med trummorna, och så hoppar jag in och är med och bollar en stund. Skoj skoj.
Efter halva showen kom Niki med ett allvarligt besked när jag satt i ett fotbollsmål och filmade: ”Vi stryker workshopen. Vi kommer inte att kunna kontrollera dem. Det är för mörkt och för många.” Den här showen var inte bara vår kanske bästa, den var också hopsatt utan marginaler. Tänk om det regnat – trots många försök hade vi inte fått klartecken från någon skola i närheten att vara inomhus. Tänk om Vova inte gått att lita på. Tänk om han inte kunnat ragga ihop folk. Tänk om nån ägare till tennisbanan förbjudit vår närvaro, eller om det varit låst. Tänk om de kommunala strålkastarna inte gått igång.
Nu kom ännu ett ”tänk om.” Tänk om publiken löper amok. Faran var tydlig. Vi bestämde att stryka workshopen – cirkuslekarna och -övningarna vi brukar köra efter show. All kraft till att hålla barnen på armlängds avstånd och packa ihop grejorna. Redan hade ungarna hoppat upp i tiotal när Keti som marionettdocka ber om hjälp att resa sig. Det har aldrig hänt förut. Redan ilade de som skuggor rätt över scen ibland.
Jag trängde mig ut över barn, huvuden och cyklar och fick tag i Vova och Livets Ord-supportern. De skulle hålla ett tack-och-gå-hem-tal precis efter applåderna. Visst. Men först dags för Jennys ”ekvilibr,” balansnumret och hurra att hon var tillbaka efter elaka åkommor. Dagen till ära hade akrobatskan fimpat folkmössan och sprängt ut sin blonda kalufs som en kvast. Niki skulle lyfta upp Ulf över ridåkanten för ett skojigt skoj när Ulf och Ewa ideligen stör Jenny när hon ska koncentrera sig. Vift på mig – kom och hjälp till. Jag stödde upp men stackars Niki bara stönade och vi vacklade omkull. Ulf är tung med alla sina akrobatmuskler. Till slut kom han upp och kunde spela lufttrummor och barnen tjuta och glo glatt.
Vova och jag och Ulf-kompisen kom förstås för sent upp fast vi gick innan applåderna och barnen vällde fram. Men höll sig i skinnet ändå, det blev foton och kram och lyft och snälla-får-jag-en-clownnäsa men inget gick sönder eller försvann. Också en byråkrat kunde alltså vara nöjd. Och stolt.
Jag tycker vår kanske grymmaste spelning nu skett på Clowner utan Gränsers turné 2011. På en tennisbana i skymningen på vägen från grossistmarknaden Naklugi i norra Tbilisi. Sen gick vi och bastade och åt. Och nu kl 01.48 sover alla utom Jenny som chattar och jag som måste författa något slags officiellt dokument från oss för att få tillgång till en gratis lokal i staden Gori i morgon, där vi ska spela för en massa funktionshindrade, flyktingar och andra barn hoppas vi.
Vi har också fått höra att den nedlagda gamla stadscirkusen är på väg att rustas upp igen, så jag har klämt in ett möte där klockan elva. Och innan dess ska jag träffa filmproducenten, som lovat fixa ett journalistteam från kanal ett som ska filma vår föreställning i Gori. Den arrangeras av ”Invalidklubben”, men också EU-missionen EUMM har lovat hjälpa till ragga barn till oss.
För det ska ju sägas. Jag är illa besviken på föreställningen i går. Vi hade bett våra lokala kontakter fixa en spelning i flyktinglägret Tseruvani, som upprättades för georgiska internflyktingar från Abchasienkonflikten 2008. Oändliga rader prydliga små hus. Två shower kunde nog behövas. Nej där bor bara 1 500 människor varav 400 barn sa kontakten. På plats visar det sig naturligtvis att här bor 6 500 människor varav minst 2 500 barn. Knappt någon reklam har skett så vi spelar för blott 160 i en gympasal. Jag blir så arg på dessa inkompetenta småpåvar som inte orkar lägga manken till för sina egna barn.
Förstås kan man ju lägga ansvaret på oss också – hade vi jobbat hårdare hade vi kunnat fixa två dunderspelningar á 1 000 barn i Tseruvani. Vi har budget att hyra bussar och sånt. Nästa gång, om jag är med, ska jag lita ännu mindre på folk o kolla ännu mer själv. Om vi orkar. =)
Pust vad långt. Dags att sätta sig med dokumentförfattandet. Tjofs från Tbilisi!
Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011
PS. Skulle berätta om mitt finaste ögonblick också, vilket vi talade om häromdagen. Två gånger i Kachetsien stack jag iväg innan showerna för att handgripligen hämta barn från dagisen intill skolorna. Där kommer de små färgglada oskyldiga liven i ryggsäckar stora som de själva och går glatt hand i hand med vem som helst. Fina lärarinnor som fattar blixtsnabbt, säger ett ord och alla barnen reser sig och slinker ut på gatan men nix in igen och på med jackorna medans jag rafsar ihop deras små plaststolar i regnbågens färger och så klämmer vi in 20 ungar i en FN-märkt jeep och så drar vi till skolan. Lagom till tärningssurret som markerar första låten och lagom till Puttes slit och stånk med lådan som sen ett barn ska lyfta med ena handen.
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Sista ruschen runt Tbilisi
måndag 31 oktober 2011
Det surrar ilsket från kylen här på vandrarhemmet Big Star Hostel. Vi har som vanligt slapp förmiddag och som vanligt de senaste dagarna är flera lite småsjuka, en aning ont i halsen och så vidare. En svag doft av klor vilar i luften och snart ska jag värma lunchmat som en väninna lagat till och burit hit (!). Därefter ska Father George, en bullrande storskäggig präst som ordnat våra föreställningar i går och i dag komma och hämta oss.
Resan har gått finfint även om det personligen känns lite avslaget så här de sista dagarna. Tre föreställningar kvar nu. Vistelsen i provinsen Kachetsien och staden Achmeta var, som Ewa skrev, säregen. Det blev en rad ovärderliga möten med små tindrande ungar till hisnande bakgrunder av Pankisidalens slättland och Kaukasiens bergskedjor. Spana in våra filmsnuttar och fotoalbum, det är många tjusiga vyer och så finns det smått fantastiska sekvensen när en åskådare oväntat blottar en mystisk manick innanför jackan. (Ursäkta om det inte fungerar utanför Facebook!)
Turnén fortsätter att vara en berg-och-dalbana. Mötet för en vecka sen med cirkusartisten Ramaz blev tudelat eftersom vi av en osannolik slump precis innan mötet sprang på en annan artist som abrupt kom med bittra anklagelser mot Ramaz. Klart är att det inte är lätt att hitta samarbetspartners, men samtidigt vore det ju fantastiskt om vi kan inspirera lokala artister att börja köra gratis barnföreställningar ute i avkrokarna. Alla har ju inte turen att vara miljardären Ivanisjvilis födelseby Tjorvilo där han tydligen ger alla boende en medborgarlön…
Jenny och jag har målat en magnifik clown på en vägg här på vandrarhemmet. Den är vi mycket stolta över.
Nix, nu kommer Putte och visar en stor blaffa på sin svarta clownsärk orsakad av en banan han använde som dolk i bältet tills han olyckligt klämde sönder den i en akrobatisk manöver på scen.
Om ni tycker Clowner utan Gränser är bra och har en slant över kan ni bli månadsgivare. Hurra!
/Andreas Hedfors, turnéledare
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Clowns in Akhmeta
torsdag 27 oktober 2011
Så åkte vi österut.
Två timmars bilfärd över bergen till Akhmeta, en by med 6000 invånare, ett apotek, ett polishus av glas (som alla andra polishus i landet för att representera transparans), en butik och en slags ölhall.
Vi blev inhysta i ett enormt hus a la Big Brother. Många rum, egen kokerska och stor soffa. Känns lite skevt då allt runt om är ett ras. Stan har en gammal vinfabrik från sovjet tiden som ligger i ruiner. Dock sitter vakterna kvar i vaktkuren och pimplar det lokala vinet. Gulliga hundvalpar och rostiga industridelar.
Första kvällen gick vi en promenad och tack vara Andreas blev vi inbjudna till ett lokalt par i 60 års åldern som bjöd oss på vin och frukt. I stort sätt alla gör vin i området. Och dricker det också! Vodka är dagens medicin och man ska helst dricka 4 huttar till antingen lunch eller middag.
Första dagens föreställning var på KRDF – Kachetsia Regional Development Fund – lokaler. En stor lokal med skeva bänkar. Massa glada barn och rolig föreställning!
Andra dagen fick vi till två föreställningar för tjetjenska flyktingar. Regnigt och lerigt men fantastiskt roligt! Det är här vi behövdes och vill vara! Båda ställena blev improviserade utomhusföreställningar då det inte fanns lokaler stora nog för alla barn. Ena på en gräsplätt med massa lera. Andra föreställningen på en bygata bredvid moskéen.
Workshops med flowersticks, diablos,dukar och bollar. Barnens leende lyser upp dessa regniga dagar!
Idag, torsdag, så har vi varit i byn Jokolo. En stort skola men en stor gympasal. Temperatur kanske 12-13 grader, inga fönster och ruggigt som bara den. Vi clowner spelade basket i vår ensamhet medan vi väntade på barnen. Men när det kom barn SÅ KOM DET BARN! JOhoo! säkert 200-300 barn, uppradade i fina rader (tack Andreas!) och en enorm föreställning!! Jenny (som varit sjuk) är back on track och vi hade en energi som hette duga! Vi hade sjukt kul och så hade även barnen. Det enda som la lite smolk i bägaren var gympaläraren från skolan som pressade barnen att applådera och tog dem i örat när de inte gjorde som de skulle.
Vi tackade Jokolo och alla gulliga barn och drog vidare för att besöka byns moskée. Tyvärr fick inte Jenny och jag komma in då wahabismen , den radikala gren av islam som styr i byn, inte tillåter kvinnor med byxor att gå in i moskeen. Inte heller ville han ta oss i hand. Förmärmade åkte vi hemåt.
En liten promenad i regnet, mat och mer mat, brasa och utvärdering av dagens föreställning.
Så gick ännu en dag på denna resa i Georgien. Imorgon ännu en föreställning och sedan bär det av till Tbilisi igen.En dag ledigt innan fler föreställningar närmare hufvudstaden!
Men vi hörs vidare.
Hepp/ Ewa
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Laddade batterier
lördag 22 oktober 2011
”Värdelösa lakan,” suckar Jenny och en polissiren tjuter mjukt in genom fönstret. Ulf har just släckt ljuset efter att ha packat sina väskor. Själv har jag inte packat men vill hinna blogga litet. I morgon ska de som orkar upp tidigt för att söka oss ned i tunnelbanan för första gången och ta oss till en rendezvous med en georgisk cirkusartist och -direktör vi lärde känna i dag: Ramaz Garsjaulisjvili.
Vårt uppdrag: Att navigera in i bostadsområdet Lodkina och fraternisera med några ”zigenarbaroner” för att vinna dessas förtroende och kunna sätta upp en bra clownföreställning och helst workshops där sista dagen i landet.
Vi är alltså ännu i Tbilisi men direkt efter utflykten i morgon ska vi ge oss ut på turnéns andra ben: Det till provinsen Kachetien och Pankisidalen, där vi i fem dagar ska spela för tjetjenska flyktingar. Det senare fick vi veta i dag, av just cirkusmannen Ramaz. Han förefaller vara en härlig person och passionerad cirkusmänniska.
Jag var ute och strosade på stan i går och fick för mig att leta upp svenska ambassaden. De blev glada över besöket och jag bjöd in ambassadörskan till en föreställning. De bannade oss litet för att de inte fått information tidigare om vår turné men tipsade om att vi skulle leta upp just zigenare/romanifolk, eftersom dessas barn ofta är utsatta och ibland ej går i skola. Dessutom ringde den engagerade press- och kulturhandläggaren Tamar upp cirkuskillen Ramaz.
Vi åkte dit i dag och han hade en härlig show i ett cirkustält han sade var hemgjort. Tre lari kostade inträdet (cirka 15 kr) och en ledsen björnunge satt i en bur bakom de till hälften färdigsnickrade läktarna. Showen var härlig, lite grovt tillyxad men späckad med små trix och kändes extremt skoj för barnen. Ewa blev avtecknad av en gammal akrobat som numera är fotartist.
Efteråt slog vi oss ned med Ramaz, denne brummande lirare till georgier, och blev nog rätt imponerade av honom. Efter en 15 års karriär som artist vid stadscirkusen, med specialitén lindans tror jag, stack han som många andra till Turkiet när den lades ned. Men sen ville han starta eget hemmavid och turnerar nu sen ett par år med sin egen cirkus.Vi frågade hur han ser på vår vision och han berättade att han varannan vecka när de flyttar tältet ger 150 gratisbiljetter till fattiga, via kommunen. Han sa sig också ha gjort ett tiotal välgörenhetsföreställningar i år.
Han var mycket intresserad av Clowner utan Gränser så kanhända blir det något samarbete framöver.
Vad mer? Goda Jessica från kansliet åkte hem i dag. Hon har varit mycket engagerad och intresserad av allt, så det känns som om hon kan bli en motor för struktur och effektivitet i organisationen. Jag och Keti var ute och strosade och jag gjorde stora ögon åt hur vacker den här stan är. Små slitna klosterkyrkor tycks inklämda i vart och vartannat urgammalt kvarter.
Nix pix i morgon drar vi till Achmeta med en linjeminibuss jag hyrt. Bara Ulf har släckt, alla andra mixtrar med datorer och kameror. Dataåldern håller clownerna vakna på Matjaveligränden i Georgiens huvudstad.
Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011
PS. Jag måste ju bara berätta om de grymt spännande politiska förvecklingarna som skakar landet just nu också! Miljardären Ivanisjvili, vars namn vi stöter på överallt (han betalar bland annat som mecenat 70 procent av en massa kulturarbetares inkomster – däribland Ketis och Liles, och hans fräcka villaslott sticker upp över hela stan i branten ovanför oss) kungjorde för några veckor sen att han ska ge sig in i politiken. Det betyder i praktiken att han tänker satsa på att bli president och det är en direkt utmaning mot landets nuvarande regering och president Saakasjvili.
Sedan dess har följande smått otroliga hänt: Myndigheterna har dragit in Ivanisjvilis medborgarskap. De har gripit hans sons kompis. De har avväpnat hans personliga vaktstyrka. Och häromdagen stoppade de en av hans bankers värdetransporter, konfiskerade någon enorm summa i kontanter och grep personalen… Samtidigt är miljardären och filantropen populär hos folket och såvitt jag förstår såväl i Moskva som i väst. Så Saakasjviliregeringen (som varit USA:s och bl a Sveriges älskling) har goda skäl att vara skakad och depecherna går nog varma på USA:s och Rysslands ambassader.
PS2. Patrik har satt ihop totalt tre filmer från showerna hittills.
RSS 2.0 | Inga kommentarer ȁter i fuktigt Tbilisi
torsdag 20 oktober 2011
Nu sen natt tilbaka på pastellfärgade vandrarhemmet i Tbilisi. Latade oss hela morgonen och lastade sedan över alla väskor och oss själva in i minibussen som svischade hiskligt fort tillbaka sydsydöst från Kutaisi. Lile var inte med, hon for tidigt i morse upp till Svanien (eller Svanetien heter det förmodligen). Hennes farmor, som jag nämnde tidigare, har nämligen dött! Ack, denna 105-åriga ståldam hon nämnde med sådan kärlek, vår Lile som vi börjat komma så nära under dessa föreställningsdagar.
Det slog mig under några svindlande minuter att vi kunnat fara med upp dit, till det sägenomspunna Svanlandet, och vara med på begravningen i morgon (i dag) fredag, eftersom vi ändå är nästan lediga nu ett par dagar, men snabba kast i schemat är kanske inte så tillrådliga när man har mycket packning och är sex-sju personer.
Föreställningen i går i Tskaltubo blev lika finfin som den i förrgår. Glädje! Dessa gamla flyktingorter ligger insprängda bland kullar och fruktlundar, jag får känslan att de byggts i hast. Våra chaffisar, det vill säga vår chaufför och en ostadig bisittare med käpp och en stadig spritdoft kring sig, hittade fram till en skola återigen mitt ibland hyreshusen.
Enligt vår nya smarta taktik tog Jenny och jag det långa benet före in i korridorerna och strax uppenbarade sig diverse befattningshavare i hallarna. Iväg och vips lite orders om att släppa in turnébussen och så inspekterade vi salen. Ett slags förlängt klassrum med upphöjd scen i ena änden, på en övervåning. Den kvinnliga rektorn kändes uppmärksam och engagerad. Klockan fjorton skulle föreställningen ske, visst. Ca 50 minuter kvar, och vi som tyckt vi hade gott om tid! Jag glömde dock att börja kolla workshopen (vi vill ju leka och öva med barnen efter show).
Vi hade nämligen fullt upp med att rigga, och att skyffla om bänkarna som kändes gjutna i järn (kanske för att våra chaufförer slagit sig ned i dem). Jenny och Ulf provade takhöjden som inte var så hög, ens när vi flyttat fram vår medhavda ridå så att själva scengolvet blev ute där bänkarna ska stå.
Uppvärmningar hinns aldrig med, tråkigt nog. Inte några repetitioner eller teknikövningar heller. Jag som hoppats att artisterna, likt en gammal bild jag har från Clowner utan Gränsers succéföreställning Comedy of War för något drygt decennium sen, skulle lägga ett par timmar om dagen på stenhårt coola träningspass.
Tjugo minuter i två meddelar en av våra medhjälperskor att nu har några barn i korridoren tröttnat på att vänta och börjar gå hem. Stress! Vi är inte klara, hojtas det från scenen. Vad göra? Barnen börjar välla in. Jag säger halvhjärtat till rektorn att det inte går för sig, och hon och kollegorna börjar banna och pressa ut de stackars ungarna igen. Några minuter senare kör vi kontraorder: Välkomna in!
Vårt nya blåa rep gjorde ett utmärkt jobb med att markera scenkanten. Hehe. Fram med de yngsta närmst. Flofs, så var salen full, och njehehehe sa en välkänd nasal stämma och så var clownen Putte, komplett med sin i sammanhanget absurda ”papach”, fårullsmössa, igång.
Stämningen under showen var på topp. Barn och ungdomar fortsatte att slinka in under hela föreställningen och taket kunde väl lyft med jämna mellanrum. Nu är ju jag turnéledare och administratör och byråkrat i sammanhanget, så jag skriver mest om relativt trista förberedelser inser jag. Tänk om ni kunde vara med och sväva över det knarrande trägolvet och de andäktiga, flämtande och glimmerögda barnens hjässor och ibland rycka tillbaka undan Puttes fåniga flin, Ketis kvittrande diktion, Liles genombuttra piggblommiga tyll. Oooooa åt Ulfs käckhet och svällande muskler, bara stirra på den briljant fokuserade och ömsom knäppa trumkvinnan, ömsom vemodiga dragspelerskan Ewa. Gruffa och tjuta när fakiren Niki glupskt vansinnigt sträcker tungan rätt in i en stålhårt spänd råttfälla. Och så bara drömma dans och sväva ikapp med trillerillabalanserande och skuttande Jenny.
Jag och Jessica filmar och fotar så svetten dryper och vi får hoppas att fler filmer kommer upp snart helt enkelt.
Det finns så många fler att nämna förstås som dratt sina strån till stacken. Barnen som kommer och skapar stämningen. Projektledar-Kenneth som lägger ned sin själ och skrivit en turnéplan så tydlig att vår käppförsedde chaufförssidekick kunnat vara turnéledare (nåja). Kostymörerna Ellen och Sus som på något slags inverterad nolltid såg, tänkte, researchade, och trollade fram de tjusiga fejkgeorgiska kostymerna artisterna har. Finansiärerna de svenska skattebetalarna (och vi som jobbar ideellt), byråkraterna som handlägger och partnerorganisationerna UNHCR och Norska Flyktingrådet. Nåja, ni fattar.
I kväll var vi på härlig bastu här i Tbilisi. En sällsam upplevelse för de andra, en nödvändig del av livet för mig (som närmast varit beroende av maratonsessioner en gång i veckan i Kirgisistan.) Tjejerna fick betala en lari (ca 4-5 kr) mindre (totalt två lari), men fick i gengäld bara en ”gaskammare”, ett rum med strilande vatten ur rör, och varken bad eller bastu. Istället hårdhänt och intim massage vi alla hade mycket roligt åt. Och kan rekommendera!
Vi hann också med ett långt samtal om Clownernas strategi. Väldigt spännande – kansliet befolkas nu av tre ganska nya kvinnor, som vill förvalta och utveckla det fantastiska arv som byggts upp under 15 år av ideella turnéer. Jag får känslan av att ett enormt gräsrotsarbete gjorts, men att oerhört lite ”mynt” slagits av detta, dvs att mkt kan göras för att säkra kunskapen som skapats, och förvalta värdet som byggts upp, trygga en fortsättning, helt enkelt vara så effektiv som möjligt. (Åttioåtta månadsgivare, ööhh?) Utan, naturligtvis, att förlora själen av oegennyttig medmänsklighet, högnivåprofessionalism, lekfullhet, möten med tilltufsade barn och minst lika viktigt möten med välkammade svenskar.
Och tror ni inte att vi sen gick hem till vårt nu jättestora vandrarhemsrum och hade CIRKUSTRÄNING i någon härlig timme, tills musik-Ewa sagt åt oss att vara tysta två gånger och vi efter handstående, armhävningar, sitta-mot-väggen-tävling och tallrikssnurr svettades och värkte. Jag och Jessica som är amatörer njöt och det glimrade i ögonen på proffsen Jenny och Ulf – jag tänkte väl att de egentligen lever för att träna och som sanna passionistas älskar att lära ut. Också Putte kröp ned ur sängen och gav sig in i armhävningstävlingen.
Vi träffar så många georgier som översvallande hälsar oss välkomna och vill visa upp sitt land. Jag har en extra röd clownnäsa runt halsen som nästan kommer i kläm när man kysser någon på kinden.
/Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Succé i Koptinari
tisdag 18 oktober 2011
Ohoj!
Intensiv dag i dag. Och så lyckad! Helfint gig på en skola i byn Koptinari, strax väster om Kutaisi. Det är tydligen en av de största koncentrationerna av familjer som flytt undan Abchasienkonflikten 1992-1993. Det såg tufft ut innan ett tag, när vi körde vilse inne bland hyreshus fast på vischan och vägen blev en stenöken med för smala passager. Men klick sa det så föll alla bitar på plats: vi hittade den smått idylliska skolan, rektorn var beskedlig, tajmingen perfekt, den sprillans nya förlängningssladden räckte nätt och jämnt. Ring sa klockan och ut sprang barnen och tjofs så satt det 200 barn och vuxna i en stor halvcirkel. Bakom scen var en gärdsgård och sen en ko.
Dunka dunka mullrade högtalarna stämningsfullt och i dag var äntligen Jenny frisk igen och kunde göra både parakrobatiken med Ulf och sitt eget magnifika komiska balansnummer med bjällror och sånt på kroppen. Barnen kändes väldans lyckliga. Efteråt sade några ruffiga gubbar till mig att ”tänk om barnen kunde få något sånt här en gång i månaden.” Vi packade ihop och började cirkuslek i miniatyrgympasalen. Det gick också bra tror jag, Putte o Niki o de andra snurrade tallrikar, bollade bollar och sånt med barnen. Efter att jag och Jessica fått hjälp av de små änglabarnen (håhå jaja) att kånka in utrustningen i bilen hann jag också in och kunde sätta mig och jongla med några ungar. Ljuvligt.
Jenny kom och informerade mig lite chockad att hon sett att en av våra samarbetspartners stoppat ned flera jongleringsbollar i sin väska. Jag grunnade på hur vi skulle lösa detta diplomatiskt, men så bad jag personen följa med mig ut och talade om att vi ju inte gärna ser att någon utrustning förkommer och känner personen till något sånt, nähä… men nu har jag hört från någon som sett att några bollar faktiskt befinner sig i väskan här..? Nåja, det löste sig.
Usla löner och sociala förhållanden är ju ett sånt trist problem som påverkar många människor i samhället, så att de gärna försöker, ofta behöver, hitta små förtjänstmöjligheter var de kan. Folk som ställer upp åt oss gratis förväntar sig i något fall ersättning, vilket jag också fick ta en diskussion med samma person om senare i dag. (Clowner utan Gränser betalar de artister vi jobbar med, och de personer vi ber fixa en massa praktiskt åt oss, och naturligtvis chaufförer osv, men organisationen tycker jag inte ska betala de organisationer vi ber om hjälp att hitta bra spelplatser.)
Nåja, sen for vi och såg några av Georgiens sagolikt vackra sluttningar och dalgångar och några urgamla kloster. Sen blev det restaurang och en märklig metamorfos – jag får alltid krupp när en grupp resenärer så lätt hamnar på usla matställen, dit folk rekommenderar en att gå men som visar sig vara stora ekande kala anläggningar. Låg folklighetsfaktor. Så blev det i kväll, tillika dock med öronbedövande musik. Över hundra decibel mätte Putte upp – från vårt bord 40 meter från scen… Hursomhelst — jag fick lite ta tillbaka det där, för sen fylldes salen och de georgiska ungdomarna här och var började kliva upp och ge sig ut på allt styvare folkdans. Det var helt grymt, svårt tjusigt och så spontant härligt. Tänk att var och varannan i hela detta folk tycks älska och ägna sig åt dans och sång.
Vi har filmat och fotat massor. Hör av er och håll ögonen öppna om ni är intresserade så finns massor att ta del av. Här är några bilder från den österrikiske frilansfotografen Peter Schön, som spanade in oss i dag.
/Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Ljuvlig lilleputtkänsla i västra Georgien
tisdag 18 oktober 2011
Ligger på soldränkt hotellrum i blå pastellfärger i akrobat-Ulfs och min dubbelsäng. I natt var jag nere och bad den sovande receptionisten om ett andra täcke – även fast Ulf och jag spelat i samma blåsorkester när vi gick i mellanstadiet håller vi gärna några decimeters distans när vi sovar.
Det är tisdag och speldag nummer två på Georgienturnén. Vi befinner oss i näst största staden Kutaisi, i Imeretien, som regionen i västra Georgien heter. Landets språk är så hisnande vackert, sammanflätat med historia och kultur. Vår vilda skådis Lile har rötter i – håll i er nu – Svanien. Det är ett avlägsen och svåråtkomlig liten trakt högt upp i bergen och där bor fortfarande Liles farmor, 105 år gammal för sig själv i en stuga. Lile plockade fram en burk med kolsvart svaniskt salt till frukosten i morse.
Första föreställningen i går gick bra. Även om stort kaos rådde stundtals och jag som turnéledare våndades en del över missade tider, väntan på bussar, förvirring om hotell och så vidare. Färden genom landet gick svindlande fort och vi ska kanske be chauffören ta det piano nästa gång. Vi for genom vackra bergsdalar och stannade vid en lummig fors där små grisar lufsade längs vägen. Folk här fascinerar mig faktiskt, jag som enfaldigt nog trott att jag vet ungefär hur livet tar sig ut i nåt slags ”forna Öst” efter mina vistelser i Ryssland och Centralasien. Men icke – när jag ser små gummor så krumma att de ser ut som små bollar nästan med käpp, och kulturen med all sång, denna mix av fattigdom, stolthet, tradition osv inser jag att detta är en blandning av väst och öst, syd och nord jag inte upplevt förr. Sällsam och rik.
Vi togs i Kutaisi emot av en organisation som sysslar med pedagogik för flyktingar från Abchasienkonfliken i början av 90-talet, finansierad av Norska flyktingrådet. Sen åkte vi till ett bedrövligt nedgånget fyrvåningshus, där folk bodde på de första våningarna och högst upp var skola för ca 150 barn. Vi var cirka en timme försenade. I en sal satt ett femtiotal barn förväntansfulla. Snabbt rådslag – vad ska vi göra? Så beslut: Nej, vi spelar ute på gräsmattan istället, fast det inte finns någon ström. Här är för lågt i tak, det är för tungt att släpa upp all utrustning för den smala trappan och med barnen som fyller salen blir det för intensivt att rigga.
Jag och Jessica, som besöker turnén från kansliet, hoppade istället fram i salen och höll en improviserad liten uppvisning, där vi pratade, sjöng, lekte imse-vimse-spindel och fick barnen att sjunga nationalsången. Sen äntligen tittade clown-Puttes enormt fåniga sminkade nuna med vidunderlig näsa fram i dörröppningen och vi administratörer kunde pusta ut.
Han ledde ned en störtflod av barn i trappan och strax var showen igång på gräsmattan. Här finns en film Putte klippt ihop och huvudsakligen jag filmat (Fejsbook). Jag tyckte samspelet mellan Keti och Lile och svenskarna funkade bra. En liten grabb trillade nästan baklänges under Nikis fakirnummer. Och Keti berättade att många barn levde sig fullständigt in i föreställningens lilla story: Att barnen ställs inför frågan huruvida dessa underliga clowner verkligen är en georgisk danstrupp eller om de i själva verket är utlänningar.
Clownlektionerna vi planerat efteråt utgick eftersom barnen var trötta och lärarna ville gå hem. Istället gick jag och en kvinna som hjälper oss här i stan (som berättade en hjärtskärande historia om att hon försöker skilja sig från sin man sedan han suttit sju år i fängelse för knivdråp) och köpte utrustning: En femtio meter lång förlängningssladd och ett femton meter långt sidenband till Puttes trolleri lyckades vi köpa material till och sen få olika verkstäder att sätta ihop.
I går kväll var det besystring och förbrödring på restaurang, jag var på sångarhumör och Keti och Lile (som är gamla vänner från scenskolan i Tbilisi men samtidigt varandras motsatser i mycket) var inte sena att sjunga tillbaka, Niki sjöng en hemsk visa och hamnade sen i djupa diskussioner om skådespelarmetod med georgiskorna. Bordet bågnade av läckerheter som vanligt: olika ostpiroger, ångande pastaknyten med kött och svamp, aubergine med valnötsröra, friska sallader. Sen gick Putte, Ulf och jag på lokal där tre bröder höll på att ta farväl av den äldste som skulle ut till Afghanistankriget och vi fick anstränga oss till det yttersta för att undvika den myckna vodka de nästan bokstavligen ville hälla i oss. Istället knäppte en av sig sitt guldhalsband till skänks (Putte lyckades avböja igen) och jag fick hans militära namnbricka.
Nu är georgiska aktrisen Keti och Ulf iväg och ska fixa vaddering för att fylla ut de olika defekterna som våra våra superduktiga kostymörer Ellen och Sus sytt in i kostymerna. Jag valde att stanna på hotellet för att blogga och kanske planera litet, och det blir en tuff utmaning för dem två att försöka förstå varandra, hitta material, sen hitta syateljéer, förklara vad som ska göras, bedöma om det hinns med…
I dag spelar vi för förhoppningsvis massor av barn i byn Koptinari några mil bort. Om en knapp timme är det dags att kånka ut grejorna, ta med alla laddade kameror, vatten, toapapper och sex peppade artister till barn från både ett flyktingdagis och en skola.
Snipp snapp slut. Här är Puttes Georgienblogg också, och här är hans fotoalbum (också Facebook), som ni inte bör missa.
/Andreas Hedfors, turnéledare, Clowner utan Gränser Georgien 2011
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Randig morgon i Tbilisi
lördag 15 oktober 2011
Jag vaknar i en mjukt bågnande våningssäng. Byltena under randiga täcken runt omkring rör sig ännu inte. Genom de skyhöga fönstren strilar stadens ljud och den georgiska riksbankens ljusa fasad. (Den byggnaden verkar superspännande, ser lite utblåst ut, nästan som en krigsruin, men där skymtade också fina ljuskronor i går. Allt jag sett hittills känns spännande!)
På Arlanda hade vi lite övervikt, men tråcklade oss igenom incheckningen genom att stuva om utrustning och kalla diverse stora väskor för handbagage. Efter studs i Istanbul landade vi sen i Tbilisi mitt i natten, och möttes på flygplatsen av vår fixare Jabba och Gogita från vandrarhemmet. De lyckades klämma in alla våra 19 väskor, inklusive skidfodralet med scenbakgrunden, i två små bilar. Natten var varm och sådär elektrisk när vi kom ut från ankomsthallen. När två uniformerade damer i passkontrollen fick se Puttes pass kunde de inte hålla sig utan brast ut i stora skratt.
Svårt vackra vyer upplysta såg vi under färden hit till vandrarhemmet, bara ett halvår gammalt och insprängt mitt i stadskärnan, i runt hörnet ligger stora torget, Freedom Square, där den georgiska ”lättrevolutionen”, Rosornas revolution, hade sitt nexus 2003. Det är en trappa upp, några rum i fil, och takhöjden på 4-5 meter vittnar om svunna tider då vem vet vilka spännande ryska kejserliga och sedermera sovjetiska ärenden som utspelat sig här…
Niki och jag gick ut i natt för att köpa vatten och hittade ett nattöppet apotek som tog kort. Modernt värre. Sen kom en kvinna på gatan fram och bad om två lari (cirka tio kronor) för att kunna köpa sprit. Hon visade ändamålet med den klassiska gesten att knäppa sig själv på halsen. Men talade också god engelska. Hon fick Nikis tredje sista cigarett.
Nu har jag och en amerikansk engelsklärare här bjudits på frukost av Khatia Bukhnikashvili (”actually, this is not my real name”, Khatuna är det riktiga, avslöjar nu denna 23-åriga tjej på god engelska).
Landet känns verkligen som den blandning mellan öst och väst, syd och norr, som södra Kaukasus sägs vara. Postsovjetiskt, västvänligt, nybyggaranda, urgamla traditioner. Läste lite ur en bok av Per Gahrton på flyget, han har som Europaparlamentariker tydligen haft mycket att göra med landet, och beskrev det nu som en bricka i det nya stora spelet, där stormakterna tävlar om fossila bränslen och kontroll över deras transportvägar. En stor mängd olja och gas finns runt Kaspiska havet, och Västmakterna kämpar mot Ryssland om dem.
Från bilarna såg vi några märkliga byggnader. En myndighetsbyggnad vid vägen, men helt i glas. Det är en polisstation, genomskinlig för att folket ska se hur de jobbar där inne, berättade Gogita (som kallade sig Georgij/George) glatt. Sen uppenbarade sig en enorm glasstruktur, ett riktigt arkitektoniskt praktverk med vinklar och höga väggar. Det var polisministeriet.
President Mikheil Saakashvili som tog över 2003 har moderniserat landet och tycks ha lyckats fantastiskt bra med just polisväsendet, som ju brukar vara en blytyngd av korruption och maffiakontakter i öst. Men han sparkade helt sonika de flesta och skapade en helt ny organisation. Samtidigt finns mycket kritik mot Saakashvili att han anammat en otyglad nyliberalism som skapat djupa inkomstklyftor (”I hate this man. He is killing people by starving!” säger nu Khatia här helt oväntat när jag frågar.) Georgiens starka närmande till USA och Nato har också varit påtagligt.
Nix, nu ska jag ut o se på folk en stund innan våra georgiska skådespelarkollegor Keti och Lile kommer.
/Andreas Hedfors, turnéledare CuG Georgien 2011
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Pyssel i Stockholms höstrusk
torsdag 13 oktober 2011
Vi samlas en efter en i matsalen på Teaterhögskolan i Stockholm. Projektledar-Kenneth är först, i glada färger. Han har med sig papper: turnéplanen som han filat på de senaste veckorna och dagarna, i diverse intensiv mejlväxling med olika grupper och människor borta i Georgien. I södra Kaukasus. Georgien, eller Sakartvelo som det tydligen heter på georgiska, vet jag, turnéledar-Andreas, inte så mycket om. Men de senaste dagarna har jag lärt mig mer, bland annat från en tidigare ambassadör: Georgierna har någon sorts kollektiv danstalang. De är stolta förstås, men gillar ändå det ryska folket… jaja, nu ska det inte bli en massa teoretiserande. I Georgien finns hursomhelst också internflyktingar, från konflikterna när Abchasien och nu senast Sydossetien separerade. Det är barnen i framför allt dessa flyktingfamiljer vi vill spela för, och träna cirkus med.
Nu sticker Ulf ned huvudet från övervåningen. Ulf som jag känner sen uppväxten i Rotebro, nu har han blivit dubbelt så stor på alla ledder och är akrobat och balanskonstnär eller hur artisterna nu säger. Jenny och han kommer strax, ska bara öva lite på sin parakrobatik. Istället kommer musik-Ewa och clown-Putte och hugger in på salladerna Kenneth hade med. En av de roligaste texterna i Kenneths papper är ett brev han just fått från ”Father George” i Tbilisi, Georgiens huvudstad. Vi har haft schemat de sista dagarna i treveckorsturnén lite öppet, men nu tycks vi ha hittat rätt: fader Georg förefaller vara en eldsjäl som vet allt som är värt att veta om föräldralösa barn i området och han är strålande glad i mejlen över att vi kan komma och spela. ”As you might know, in our country we have 500,000 refugees from various regions. A lot of them are children of different age. So, a program like yours is an amazing opportunity for children to receive moments of joy and happiness. Especially considering the fact that Georgian circus has been closed for many years and children have no chance to attend the shows.”
Strax är även den femte artisten Niki på plats och quinoa-salladen (som jag några timmar senare ska få fruktansvärt ont i magen av, jag vet ju att jag är allergisk…) uppäten. Tack Svenska institutet som pröjsar för den och resten av de 200 000 kronorna turnén får kosta. Vi i gruppen får ingen lön, bara traktamente, när vi är ute, enligt traditionen för ”utan gränser”-organisationer såvitt jag förstår.
Vi stämmer av att all utrustning är under kontroll. I förrgår var Jenny och jag på Fler Bollar i Luftens butik vid Karlaplan och gjorde ett massivt inköp av jongleringsbollar i skitbra kvalitet med diverse gammalt tryck på, jongleringssjalar i en massa fina färger och utmärkta för att lära ut jonglering med. Diablos, alltså små gyros som man kan spinna med snören på andra pinnar, ”flowersticks” (äsch, kom på turnén eller till nåt uppträdande efteråt så får ni se om ni inte vet), tallrikar och käglor. Härligt nog skänkte företaget bort en halv kasse bollar och gav vad som verkade vara en saftig rabatt på resten, allt för Georgiens barn. Hurra för givmildhet. Vi har ett överflöd av mycket i väst (och är det inte det som är problemet ibland), men det krävs människokärlek och självdistans också för att dela med sig av det.
Materialet ska vi mest ha för att skänka bort när vi har cirkusträningar med barn i skolor och byar.
Kenneth håller förmaningstal. Allt mellan himmel och jord kan inträffa (har inträffat…) på en turné med Clowner utan Gränser, och därför är det viktigt att det är turnéledar-Andreas som bestämmer. Jag känner mig illa till mods. Artisterna är erfarna, även på att producera föreställningar, gör redan fantastiska saker ihop och har varit på CuG-turnéer förut. Samtidigt är jag den ende som talar ryska, och som faktiskt har rollen att pyssla med planering och administration så att de andra kan koncentrera sig på det konstnärliga — att göra cirkus, samverka med våra två georgiska kollegor, vilket är en stor del av målet med resan, och väcka skratt, glädje och drömmar hos barn och vuxna. Men med en bakgrund som nyhetsreporter har jag alltid klarat mig undan att behöva vara auktoritativ gruppledare. Nåja, vi enas om att jag stämmer av alla beslut som har med det konstnärliga att göra med gruppen, eller vid tidsbrist med några.
Så är mötet slut. Kenneth kramar om och önskar lycka till, och tar med sig ett par kartonger cirkusgrejor som Jessica på kansliet ska flyga in med på söndag. Vi är oroliga över att anklagas för övervikt på flyget, med Jennys tunga stativ, Ewas trumset, bakgrundsskynket, högtalaren… Äsch, jag tror att det funkar. I nödfall får vi lägga det tyngsta i brallorna.
Jag går nedför trappan, förbi alla raderna med forna elever på scenskolan Sthlm. Lycklig över att vara på väg till sägenomspunna Kaukasus med ett dream-team av svenska artister som kollegor. Stolt över få samarbeta med människor som inte bara kompromisslöst arbetar med det de älskar utan också nu sliter med en turné som de inte får ett öre i lön för.
I cirkussalen bakom mig börjar Ewa spela en lite vemodig visa och Putte drar en allt längre kvast ur hennes dragspel. Fem artister utan gränser repeterar. Premiären blir på måndag för en massa georgiska ungar.
/Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011
RSS 2.0 | Inga kommentarer »
