Livsöden
onsdag 21 oktober 2009
Vi skojar tillsammans, tränar tillsammans, svettas över hårda repetitioner tillsammans. Vi, gruppen, är nu en jämställd enhet. Alla beter vi oss som hormonstinna tonåringar på lägerresa första dagen vår ”riktiga” turné börjar. När bussen kommer och hämtar oss i Gisenyi för att ta oss ut på en nästan två veckor lång turné runt landet utgör vi nog en härlig bild för människorna vi passerar. Vi sjunger, tjoar och skickar bananer och nötter mellan varandra hej vilt. Landskapet vi passerar är så bedårande vackert med Ruhengeris höga berg och vattenfall. Vi tittar ut över intensivt gröna bergväggar som i sin djungel utgör hem för våra avlägsna släktingar bergsgorillorna. Det skulle kunna vara vilken skolklass, scoutkår, fritidsgård som helst som är på väg på äventyr tillsammans.
Jag har planerat att använda en del av restiden åt att göra lite intervjuer med deltagarna. Både som underlag åt den amatörfilm vi försöker spela in men även för att själv lära känna min ensemble bättre. Jag passar på att haffa tjugoåriga Ramadan som lägligt sitter bredvid Elyse som kan översätta. Jag vet inte vad jag förväntar mig av vårt samtal riktigt, är inte helt förberedd och har nog mest fokuserat på hur samtalet ska flyta smidigt trots att vi behöver tolk.
Ramadan är en av de duktigaste artisterna jag träffat på i mitt liv. Han har en sådan magisk utstrålning på scen och han missar aldrig ett tillfälle att bjuda publiken på något extra. Att han även utanför scenen alltid har ett leende och några snälla ord till övers för alla gör att jag redan nu kan drabbas av sorg över att vår resa kommer att ha ett slut.
Hans livsöde drabbar mig, flera gånger tvingas jag blinka bort mina tårar. Han berättar om hur han efter att hans familj kommit som flyktingar från Kongo levt i fattigdom men tillsammans lyckats bygga upp ett nytt liv i Rwanda. Så dör hans pappa i malaria. En sjukdom som drabbar många men bara de med pengar kan få behandlig för. Hans mamma försörjer nu ensam sina två söner genom att sälja lök och chili. Tills dagen kommer då även hon blir smittad av malaria och omkommer. Ramadan beskriver sin situation utan att försöka få mig att tycka synd om honom, han berättar mer om vilken glädje han finner i sitt liv genom dansen och akrobatiken. Hur han genom att träffa akrobatikgruppen fann en mening med sitt liv igen. Att det plötsligt fanns människor som brydde sig om ifall han levde eller inte, som med gemensamt inspelade pengar kunde betala skolavgifter och komma upp till det lilla skjulet i bergen där han bor med ett mål mat när de visste att han förberedde sig på att gå till sängs utan mat i magen. Han berättar för mig hur framtiden inte skrämmer honom längre att den här gruppen har gett honom livet tillbaka. Han drömmer om att fortsätta stå på scen och att kunna försörja sina framtida barn.
Jag avslutar intervjun och det känns som att det är han som ger mig tröst när vi kramas länge och hårt istället för tvärt om.
/Camilla
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Hektiska dagar i Kigali
söndag 18 oktober 2009
Mellan Burundi s huvudstad Bujumbura och Rwandas huvudstad Kigali gåt det bussar flera gånger om dagen. Resan tar ca 7 timmar och kostar 12000 Burundiska franc, det vill säga cirka 60 kronor. Det är så vi nu färdas vidare mot vårt huvudsakliga mål på resan, Rwanda. Det är förbjudet med plastpåsar i Rwanda och gränspolisen går tålmodigt igenom allt bagage i bussen. Kanske letar de efter droger, smuggelgods eller annat fuffens också men när de ber oss öppna våra väskor är de inte beredda på vad de ska få se. En plastgräsbeklädd resväska fylld med märkliga clownprylar de förmodligen aldrig sett förut. Suspekt tittar de på oss, på vår andra väska med cirkusmateriel och på varandra innan de bestämmer sig för att låta oss passera med vårt konstiga bagage.
I Kigali blir vi mötta av Sonia, en av scouttjejerna från förra projektet. Hon strålar av glädje och kramkalaset blir långt. Hon har bjudit in oss till hennes fasters familjs hus där vi får bo tillsammans med henne tills vi ska dra vidare till Gisenyi. Huset är stort och lyxigt och det visar sig att vi kommer förtjäna denna fristad när arbetet drar igång på riktigt. Fem långa dagar i Kigali av nätverkande och projektplanering. Upp i ottan och bussfärder hit och dit över stadens sju kullar. Vi avverkar möten med högt uppsatta chefer på Röda korset, Unicef, Rädda barnen, ungdoms ministeriet och andra. Men resultatet låter inte vänta på sig. Turnéplanen som fortfarande var vag när vi lämnade Sverige är nu så gott som spikad. Alla vill de ha besök av vår föreställning.
Vi passar även på att ge en liten försmak av vad som komma skall genom att spela vår duoföreställning på ett center för gatubarn drivet av Unicef. Spelningen är superlyckad och killarna (det var bara killar och de flesta verkade vara i tonåren) ville inte att vi skulle gå och önskade oss tillbaka. Det ska vi, fast nästa gång med en 30 man stark föreställning och grymma akrobater som kan lära dem coola tricks. Det känns skönt att kunna hälsa dem det. Innan vi åker därifrån spelar de upp en fin liten clownpjäs för oss och två modiga killar sjunger en egenkomponerad raplåt om livet på gatan.
Att ha med så många olika organisationer att göra är ibland knepigt och särkilt här i ett land med andra strukturer och hierarkier än vad vi är vana vid. En dag är vi så frustrerade efter att ha jagat runt efter rätt person att vi nästan längtar hem lite. Känslorna förstärks nog av att vi inte har en ledig sekund och magar som krånglar. Men då känns det bra att vi har så kul med varandra. Det finns alltid tid över till att skoja om något internt, trolla lite för någon säkerhetsvakt eller riva av en låt tillsammans och leka idoljury.
Vi får också några fina stunder med Sonia som vi bor med. Som kvällen då vi klär ut oss till afrikanska kvinnor och rastafaris. Eller morgonen när vi tvättar kläder på gården tillsammans och pratar om livet och kärleken.
Sista dagen i Kigali kommer Erika Boija, ”vår” teaterlärarstudent som ska följa med oss på resan och skriva uppsats om vårt arbete. Vi lotsar henne från flygplatsen och sedan nästan raka vägen mot nästa färd. Nu ska det åkas buss till Gisenyi där akrobaterna och det stora äventyret väntar.
Tryck å klem nu längtar vi inte hem.
/Camilla
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Burundi scouts
torsdag 15 oktober 2009
Två gånger tidigare har jag varit i Burundi med Clowner utan gränser. Projektet som jag och 4 andra clowner arbetat med har fokuserat på metodarbete för hiv och aidsdrabbade barn. Vår mottagarorganisation var scouter från Rwanda och Burundi och projektet ingick i ett IOGT-NTO arbete i Östafrika. Denna resa som jag och Karin nu är på handlar främst om att leda workshops med våra Rwandiska akrobatvänner samt åka på turné och spela shower i flyktingläger, barnhem och center för gatubarn och Hiv/aidsdrabbade barn.
Men ska man till Rwanda bör man stanna till i Burundi- det är en allmän uppmaning från mig till Dig. Burundis huvudstad Bujumbura är en av mina favoritplatser i hela världen. På vilken annan plats kan du såväl villa bort dig på den myllrande marknaden, promenera längs palmbeströdda stränder (utan försäljare, bortskämda turister eller gatuhundar) beskåda flodhästarna beta i skymningen eller gå ut och dansa dig svettig på hitstäta nattklubbar? Men det som gör att jag smyckar mina text med detta smicker är nog trots allt människorna och mentaliteten här. Ingen annanstans utanför Skandinavien har jag träffat ett folk som har samma sorts humor som jag. Här kan jag vara ironisk, slänga käft eller ägna timmar åt att mjölka ett från början riktigt dåligt skämt. Det är nog det som gör att jag känner att de vänner jag fått här verkligen är mina riktiga vänner. Jag ser framför mig hur vi om vi varit i Sverige skulle sitta på samma sätt som här på ett café och bara driva med varandra. Men så kommer ju verkligheten ikapp, som alltid. Det är ju jag som kan komma och hälsa på i deras värld, men de, som kämpar varje dag för att få ihop pengar till mat och skolavgifter bara drömmer om att en gång komma till mitt land. En dröm vi delar.
En vecka i Burundi blir det endast denna gång. Syftet är att följa upp förra projektet och att för egen del kolla upp förutsättningar för kommande projekt. Jag vet att Clowner utan gränser inte har planer på någon fortsättning –men det har jag =) Nästa gång blir det en turné med scouter och akrobater, ut på landsbygden där Batwa folket bor (pygméer) för att spela föreställningar och locka folket till valurnor och utbilda i demokratifrågor.
Uppföljning blir det och jag träffar nästan alla mina vänner från tidigare resor. Det visar sig att IOGT-NTO har beslutat sig för at finansiera ytterligare 3 år av deras alkohol och drogpreventiva arbete i Burundi. Med inte allt för stort hopp om ett positivt svar frågar jag om de har planer på att använda ”vår” metod. Prosper, scouternas program comissioner , tittar frågande på mig: Vad menar du? Hur skulle vi annars göra? Det är ju det bästa sättet att arbeta med barnen mellan 6 och 12 år. Med lekar, musik och cirkus ska vi ändra attityden till alkohol här –och attityden gentemot kvinnor. För Prosper, som är min allra bästa vän här, han är något så ovanligt som en äkta feministman mitt i otillgängligaste Afrika –det ni där hemma!
Tack å hej, valfri kille eller tjej!
/Camilla
RSS 2.0 | Inga kommentarer »
