Clowner tar skrattet på allvar
torsdag 26 februari 2009
Text och foto av: Anna Sjögren
Om rikedom är att få vara barn och att få leka, borde inte clowner vara rikast i världen då? Clownstudenterna på Clowner utan gränsers kurs har ett annorlunda perspektiv på fattigdom. Den kan bekämpas med skratt.
Det mörkröda sammetsdraperiet öppnas och Moa gör entré. Hon har en grå, kort
volangklänning och ett knallrött lackskärp ovanför midjan. På näsan ett par alldeles för stora glasögon. Publiken skrattar. Hon tittar rakt fram. Med händerna längs sidan börjar hon vicka och knycka med huvudet och nacken. Till slut åker glasögonen ner och hon fångar dem mellan läpparna. En skrattsalva med barn- och vuxenskratt avlossas och en medelålders man bredvid skrattar högst. Moa fortsätter sina glasögonkonster till spänd förväntan som regelbundet bryts av skratt. Den medelålders mannens skratt är nästan lika roande som glasögontricken. Efter många grimaser och huvudknyckningar landar glasögonen på näsan igen. Moa ler stort och försvinner in bakom skynket till applåder och tjut.
Det är torsdag och clownerna prövar materialet de arbetat på under veckan för publik.
- Den här veckan har vi undersökt hur man kan leka med objekt och publik.
Nalle presenterar showen i rosa foppatofflor, stora jeans och en brun stickad munktröja. Under hans rosa mössa sticker det svarta rufsiga håret och polisongerna ut. Nalle är grundare av Clowner utan gränser i Sverige och enda lärare på kursen. Organisationen skickar ut clowner till krisdrabbade områden i världen. Där gör de shower som ofta följs av workshops då människor får pröva på olika cirkusdiscipliner som akrobatik och jonglering.
Ett e-mail från Gaza
En tjock dimma ligger över Vårdinge by idag. Marken täcks av is och på det gulbruna fältet som omger den ljusgula gymnastikbyggnaden ligger några snöfläckar kvar. Ingen människa syns till. Det är långt till flyktingläger i Libanon och skolor i Swaziland. Dit Clowner utan Gränser åker är det ofta 40 grader varmt och stekande sol.
- They e-mailed from Gaza and said “we need clowns here, can’t you come?”
En representant för Unicef i Jerusalem befinner sig i Gaza och har hört av sig till Nalle.
- Yeah, let’s go, ropar eleverna.
Klassen sitter runt ett bord i ett litet rum med aprikosfärgade väggar. Bordet är belamrat av elevernas laptops och hopplösa sladdhärvor. Idag diskuteras fattigdomsproblem i olika delar av världen. Clowner utan Gränser jobbar med krigsoffer, HIV-smittade och funktionshindrade i olika länder, så det är viktigt att förstå vad man kommer möta ute i fält och i vilket sammanhang man ingår. De samarbetar alltid med lokala hjälporganisationer som känner området och människorna där.
Från vissa håll har man ifrågasatt om det inte är viktigare att skicka mat och sjukvårdare än clowner. Mat behövs, sjukvård behövs, men människor behöver också skratt.
- Rikedom är inte bara pengar, det är också att få vara barn och att få leka, säger Nalle.
En person kan inte rädda jorden på alla sätt, men om var och en av oss gör någonting kan vi åstadkomma en förändring.
Nallislavskimetoden
På väggen i gymnastiksalen hänger stora blädderblocksblad. Det står:
”The Nallislavski method. What is connecting? Eye contact, awareness, listening, trust, the opposite of the bubble”.
Clowner ska kommunicera och skapa kontakt med sin publik, lyssna in dess reaktioner och kunna använda dem i showen. Om folk inte skrattar kan man inte vara nöjd. Clowner har alltid jobbat med interaktion, numera har också politiker och biståndsorganisationer insett dess roll i fattigdomsbekämpning. Det handlar inte om att ge bistånd, det handlar om att samarbeta. De som hjälper måste lyssna på och kommunicera med de som ska bli hjälpta för att förstå vad deras behov är.
Tolv timmars arbetsdag
Alla i klassen är redan artister inom olika publikinteraktiva konstformer, det är ett krav för att bli antagen. Här finns skådespelare, performanceartister, musiker och cirkusartister. Med sina olika bakgrunder kan de lära sig av varandra.
- Och de ska vilja göra världen till en bättre plats, säger Nalle.
Det är slutet av kursens andra vecka. De elva studenterna har lektioner nio till fem varje dag och äter gemensam middag vid halv sju (som de turas om att laga). Sedan har de läxor att göra. På två månader ska de göra vad förra årets kull gjorde på fyra och en halv månad.
- Det är intensivt, vi pluggar tolv timmar om dagen, säger Erika, som jobbar med barnteater.
”Något kommer att skita sig”
När de går ut ska de ha skapat en egen show, redo att åka ut med Clowner utan Gränser. Men idag finns det inte resurser för att skicka ut alla elever. Organisationen är ideell och finansieras genom frivilliga bidrag, föreställningar och workshops, och samarbeten med Sida och biståndsorganisationer.
Catherine är en kanadensisk performanceartist. Hon övertygades av Nalle att gå kursen. Att arbeta med Clowner utan Gränser är svaret hon sökt på frågan om varför hon håller på med performance och skådespeleri.
- But I’m scared. I think I will try out my show in the streets of Montreal first, säger hon med fransk brytning.
Micke som är fritidsledare och underhållare, vill åka till ett av Clownernas långvariga projekt i Sydafrika och jobba med hiv-smittade.
- Jag tror jag är förberedd. På dessa resor vet man aldrig vad som kan hända, nåt kommer att skita sig, men jag är trygg i mig själv.
”Tack för att ni öppnade era hjärtan”
Efter torsdagsshowen samlas clownerna i en ring. Anteckningsböckerna och pennorna ligger framför dem. Vad fungerade och vad fungerade inte? När skrattade publiken?
Catherine i rosa frack, ballongshorts, kråsskjorta och fjäderplym börjar.
- Jag försökte ta det lugnt men det gick inte så bra… jag borde ha använt människors reaktioner mer, säger hon tyst.
- Använd publiken. Du log som om vi tyckte om det, men jag såg i dina ögon att du såg att vi inte gjorde det. Använd vår reaktion och säg ”jaha så ni fattar alltså inte” (Nalle demonstrerar med en sur min). Då skulle vi ha skrattat. ”Okej, ni tyckte inte om det där, men titta på det här då!”
Rundan fortsätter och eleverna pratar om nervositet och publikkontakt.
- Jag var så nära att säga till dig att jag inte tänkte göra det, säger Ewa, som gjorde ett nummer med en trumpet och en stol.
- Jag såg inte publiken, säger Hanna som var bakom ett paraply hela sitt nummer.
Alla skrattar. När alla har fått prata är rundan och skoldagen slut. Clownprofessorn avslutar:
- Alla har nånting i sitt nummer som vi kan jobba vidare med. Tack för att ni öppnade era hjärtan för oss.
First small report
måndag 23 februari 2009
Children of our camps have many psychological ,social and environmental problem. But Circuna gave them the treatment for free and this treatment is called laughing.
Many people say that laughing cure many illness especially psychological ones . During most of our tours we heard children laughs from the depth of their hearts , tiny hands clapping as they had never clapped before and the most interesting thing is when we look at them we see open wide eyes and opened mouth as if it is the first time they see such things such amazing things ,and in the end of the show they ask enthusiastically if we are coming back again.
As for the social treatment Circuan makes our children be a part of this project. Now all Circuna team are training children in all over the camps of Lebanon , and the most interesting things is that all the organizations that we works in it are so proud of us and of the children cause many children had changed a lot since the beginning of the training , hyper active children became more controlled , manipulated children became more calm ,shy children became courageous ,defensive became more secure ,and more of the changes that the parents sees on their children and that is the second treatment. When we have shows and not be able to train the children they began to ask for us and if we quit or what? They get afraid if we stop training them cause they like what they are doing.
19 februari
måndag 23 februari 2009
Mombasa, 19 februari
Igår konfererade jag med Philidia på YWCA och bestämde mig för att reducera gruppen till de elva personer som har bäst förutsättningar att bidra till arbetet. I slutet av gårdagens teaterpass, min tredje dag med gruppen, la jag fram mitt beslut. Då hade gruppen gjort övningar och improvisationer, där det åter blev tydligt vilka som kan vad, vilka som kan satsa och vilka som har annat som är viktigare just nu. De fem som jag valde att inte arbeta vidare med är allihop tjejer.
Det arbete jag ser som möjligt för mig att genomföra på dessa korta dagar, är för krävande för dessa fem. Antingen räcker inte ambitionen eller förmågan eller kompetensen till, eller så felar alltihop samtidigt. Det är inte svårt att se hur systemet härskar: Den vita mannen kickar de svarta tjejerna. Jag känner inte till de här ungdomarnas bakgrund och kan mest se att situationen och min kompetens räckte inte till för de här tjejerna, med den typ av behov, oro och inställning som de givit uttryck för.
De hade säkert kunat få ut något av mig och gruppen, men varken jag eller det gemensamma målet klarade av dem. Till slut blev ju frågan om arbetet i gruppen skulle vara mest av socialt stöttande karaktär, eller om det skulle leda till ökad professionell förmåga. Dessutom finns bakomliggande ekonomiska förhållanden, som gör deltagarnas motiv av närvara lite grumliga. Projektet har pågått i fem månader och nu var det dags att fatta ett beslut. Kvar i arbetet med denna föreställning blev tre tjejer och åtta killar. Nivån på det arbete som gruppen nu kommer att kunna göra blir ett viktigt värde i framtiden, tror jag.
I morse steg jag upp kl 05.00 och tog en minibuss till Bombolulu, där akrogruppen och Marin väntade, i mogonmörkret. På småvägar gick vi ner mot vattnet, mellan hotellens stora inhägnader. Solen kom precis upp och lyste svagt genom diset.
Killarna började genast slå volter, med avstamp från en bit drivved och med mjuk landning i den vita sanden. Sanden bar de sen som ett extra hudlager, i fläckar över kroppen. Jag gjorde mitt bästa att instruera killarna i rygg- och polisvolt, för att få deras vanliga volter bättre. Vi tog fram det långa repet jag köpt och de provade på det där med att hoppa i takt. Det var lite svårt för några av dem, men Chris skrattade glatt i repets sfär och slog volter. Det kan bli något för dem att ta med i sin föreställning. Sen jobbade de med några av sina pyramider och övergångar mellan dem. Vid det laget hade värmen och avsaknaden av frukost, gjort mig oförmögen att ge så mycket hjälp.
Vi avslutade med ett dopp och sen ett cafébesök i ett skjul, innan jag åkte tillbaks in till stan.
På eftermiddagen träffade jag de elva ”utvalda” och nu var arbetet helt annorlunda; lätt, ambitiöst och roligt. De fick visa prov på sin nivå inom akrobatiken och jag introducerade dem i Clown. De bestämde sig för att de ville genomföra turnén med övernattning i en nordlig region, mot Somalia till. Jag får prata med Phidelia om planer inför det imorgon bitti. Sen avslutade vi och tog biljfärjan tillbaks till Mombasa-ön, jag gjorde bankmatärenden och laddade ner dagens bildskörd. Ännu en låååång arbetsdag (17,5 timmar so far) med växande, vackra människor. Mitt jobb regerar.
17 februari
måndag 23 februari 2009
Idag tog Martin med mig till en grupp unga akrobater som kommer från samma område som han, just norr om stan (Mombasa). Chris är den unge man som är deras ledare, som tränar och motiverar de andra, kommer på rutiner, etc. Jag möter dem på en liten allmänning, en glänta mellan några palmer och ett staket. En jordplätt, hårdstampad av deras träning, en bit cementrör, hemsnickrad bänk och stol, några sammanfogade plankstumpar och en glasflaska – det är deras utrustning. De har trasiga tighta shorts, eller bara kalsonger på sig. Jag vet inte precis varför jag är här; för att se om jag kan hjälpa dem med deras nummer kanske, eller bara ge moraliskt stöd. Kanske kan de kopplas ihop med YWCA-gruppen, tänker Martin. Killarna är yngre än jag förväntade mig: 14-18 år gamla. Smala, men vältränade.
De vill visa mig sina konster och kör igång med pyramider, volter några balanskonster och några korta koreograferade formationer, i klassisk akrobatstil. Det är vingligt och otight, men det finns skills. Särskilt Chris är avancerad, med mycket snabba flickflacks och sidvolter. Jag och Martin, placerade i skuggan på bänken och stolen, jublar och applåderar. De fem killarna samlas runt oss. Jag berömmer mycket. De ska vara mycket stolta över sitt arbete. Sen ger jag lite tips om att långsamt bygga upp inför varje trick, ta applåder, ta det lugnt, öka svårighetsgraden successivt, etc.
Jag inser nu att vad de mest behöver är scenkläder och lite utrustning. jag säger att jag är beredd att stödja dem med Clowner utan Gränser-pengar och att de ska göra en lista på de saker de mest behöver. Chris har funderat en hel del på såna saker och verkar veta precis vad de behöver. Martin ska hjälpa honom att ta reda på hur mycket sakerna kostar och lämna ett förslag. Sen föreslår jag att de till den 2 mars, då jag kommer tillbaks till stan, ska ha satt ihop en ny föreställning, med kostym, musik och material. Det går de med på. Jag frågar hur mycket de kan träna, om de kan komma till YWCAs lokaler och jobba med mig någon förmiddag, etc och jag förstår att de behöver ägna en hel del tid till att skaffa mat för dagen. Jag ger dem matpengar för 4 dagar, motsvarnde 100 kr per person – det är vad Martin säger de behöver. De är glada och lite överraskade, försöker smälta situationen, att en Muzongo (viting, typ) dykt upp och dragit fram pengar.
Innan vi skiljs tar killarna med oss in bland de låga husen, som verkar utgöra byn. Vi sätter oss på några låga pallar under ett träd på den lilla gårdsplanen framför Chris familjs hus. Hans mycket gamla pappa sitter och tvättar en lerig hink med en trasa. Hans mamma tittar ut från huset. Jag blir bjuden på särskilt rent vatten i en mugg.
På eftermiddagen träffar jag åter YWCA-gruppen, future ³Ultimate Clowns². Medlemmarna droppar fortfarande in sent. Jag börjar med de fyra som är där i tid. Först uppvärmining, sen får olika personer leda de andra. Gruppen följer bra, det här har de gjort förr, men nivån är oambitiös. Detta kännetecknar sen hela eftermiddagens arbete. De är trögjobbade! jag får lära dem att fokusera. De är på sätt och vis bättre än Circuna-gänget i Libanon, men jag ser brist på ambition på vissa håll och det drar ner hela gruppen. Det finns absolut ljuspunkter, med de skyms av dem som inte vet hur en jobbar i en grupp.
Sista timmen får de i 4-grupper förbereda en scen som ska vara kort och underhållande. De jobbar slött och när de väl bestämt vad de vill göra så repar de knappt. Scenerna har sina poänger, men utförs slarvigt. Gruppen får sen berätta vad de såg i de andras scener, som ett sätt att visa att allt som görs på scenen berättar något.
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Arbetsdagbok, Mombasa Ultimate Clowns
måndag 23 februari 2009
Måndag 16 februari 2009
Första arbetsdagen. Jag hade just kommit tillbaks till stan efter en natt i en stuga vid havet. Där hade det varit vackert, men mörkt och ensamt och fake? som det känns när allt är anpassat efter de vita turisterna. Vägen ner till stugområdet var för farlig att färdas på till fots, eftersom man riskrade att bli rånad, pga fattigdomn i området. Jag var nu sugen på att komma igång med arbetet.
På förmiddagen hade jag möte med administrationen på YWCA i Mombasa, dvs Phidilia och Margret, som briefade mig om sina intryck av detta samarbetsprojekt, så långt. Vi kom överens om att jag tar sköter pengarna från Sverige och att gruppen ska uppmuntras att arbeta självständigt. Gruppen har redan borjat arbetet med att forma en egen organisation, ”Ultimate Clowns”.
Sen fick jag skjuts över viken med bilfärjan till organisationens andra byggnad. Där finns den stora samlingssal som varit gruppens arbetslokal sedan i oktober. På plats på utsatt tid var bara Martin, som är gruppens utsedde organisatör och storebror och en av de yngre tjejerna, Rachel. Vi placerade stolar i en cirkel. Småningom kom sex till och vi började dagens presentations- och planeringsmöte. Efter en timme kom ytterligare sju personer och jag drog introduktionen igen och alla fick presentera sig.
Min inroduktion gick ut på att det är de som bestämmer vad vi ska göra under de tio dagar jag är med dem. Gruppen och arbetet är deras och jag är där för att göra det de ber mig om. Det visade sig inte helt enkelt att ge dem hela initiativet, för många av dem är lite tillbakadragna och alla har inte det långsiktigare perspektivet på projektet. Men det kändes ändå viktigt att poängtera att jag är där för deras skull och inte tvärtom.
Vi hamnade i prat om olika sätt att disponera tiden och om olika möjligheter att göra en turnéföreställning. Gruppen ville gärna åka och spela staden Tenariva, en bra bit upp längs kusten, där YWCA har en avdelning och ett hostel. Alla verkade gilla tanken på att resa iväg och sova över tillsammans. Jeff och Martin fick i uppdrag att kolla möjligheterna att spela där och på andra ställen, i mitten och slutet av nästa vecka. Fram till dess bestämde vi att jag ska ge gruppen clownträning och fysisk träning och sen börja sätta ihop en föreställning. Vi arbetar tisdag-fredag kl 14.00-17.00. Jag erbjöd mig att ge ytterligare träning på morgnarna, för dem som så önskade. Vi får väl se om någon nappar.
Dagen avslutades med korvkull och en kort visualiseringsövning inför de kommande dagarna. Alla fick 200 shilling för omkostnader runt träningarna och för att skapa extra motivation. De som inte har mycket mer motivation än den som köps för pengar, kommer inte att bli med hela vägen till turnén, misstänker jag. Gruppen kommer behöva bli mindre.
Andra dagen traffade jag en akrobatikgrupp, som tranade i en glanta i utkanten av sitt ”homestead”. Jag bestamde mig for att forsoka bista, nej, utvecklingssamarbeta med dem, menar jag. Mer om det senare.
Pelle Hanaeus
Vice Ordforande
Class photo 2009
måndag 16 februari 2009
Internationella Artistlinjen -2009
Ett fortbildning för scenartister med syfte att ge dem verktyg för att kunna arbeta internationellt i Clowner utan Gränsers anda.
Här vill vi berätta om några av dem äventyr vi är med om.
Fredag 13 mars är det slutuppspel på alla nya shower i Subtopia, Alby.
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Träning och ärenden på stan
onsdag 11 februari 2009
Återigen dessa tidsödande ärenden på stan. Vad hände med att träna akro och jonglering på förmiddagarna innan själva workshoparna drar igång. Inte en morgon har vi kunnat stanna pa hotellet för att träna så mycket som vi vill. Scouterna och Guides är på möten den här förmiddagen så vi äter lunch och gör vår planering på stan. Äntligen något annat än ris och spenat i alla fall.
Temat för dagen är musik och vi får bland annat se Vivence göra sin alldeles unika och brillianta tolkning av Michael Jackson. Tur är nog att denna resa inte dokumenteras men ljud, i alla fall när vi försöker oss på att sjunga kanon och att beatboxa. Hysteriskt roligt men också smärtamt för de stackare med gott musiköra.
Elias från IOGT deltar i alla aktiviteter med stor glädje och det märks att han är långt ifrån en pappersvändartyp trots sina titlar. Det verkar som att han är väldigt imponerad av gruppen och metoden. Idag pratade han länge om hur han minns när cirkusen kom till stan när han var liten och hur de brukade träna på de olika trolleritricken och balanskonsterna.
Jonglering och hotellmat
tisdag 10 februari 2009
Det är helt otroligt hur småärenden på stan, som att växla pengar och kolla mailen kan ta HELA förmiddagen! Allt som kan krångla krånglar och bara för att man beställt och betalat frukost till kl åtta betyder inte det att man inte måste fråga var tionde minut mellan kl åtta och nio efter den. Man får lära sig att lägga in mycket luft i sin dagsplanering helt enkelt. Men å andra sidan så har man ju alltid tid att då kramas lite med sina vänner och göra sig nya bekantskaper på stan och det väger ju mycket tyngre en effektivitet i arbetet.
Gruppen börjar bli rejält trött på restaurangen här på hotellet. Överallt serveras samma buffé med ris, bönor, pommes frites, ärtor, spenat, banan, pasta och nått kött fisk eller fågel. Vare sig man går på finrestaurang på stan, snabbmatsstället eller blir hembjuden till någon. Men ve och fasa, hotellet här serverar en tallrik med mat till var och en. Lynchstämning mot restaurangpersonalen leder till att vi blidkar gruppen med lunch på stan i fortsättningen och vi får köket att på varje tallrik, varje dag lägga upp lite av ovan nämnda maträtter. För Camilla som vegetarian och som vid något tillfälle tackade nej till pommes frites innebär detta 5e dagen med ris och spenat och ärtor till lunch och middag. Börjar bli tröttsamt men det måste också nämnas att spenaten är otroligt god!
Dagens workshop pass har ställt oss inför dilemmat att de nu besitter metoden så pass väl att det till och från mer känns oms att vi är fritidsledare som bara matar dem med lekar. Gruppen har inga problem att varken välja sånger och lekar till ett tema eller att skapa sceniskt material av befintliga sånger. Men så länge vi har kul tillsammans och det dyker upp frågor resonemang kring metoden så nöjer vi oss.
Vi börjar få en rutin i att vaggas till sömns av Specioses och Anges plinkplonk på gitarren. De har verkligen gått in för att lära sig att spela och de är duktiga elever till Toubab. Plinkplonket ackompanjeras ibland av ett kablonk från Sonyas håll som lika entusiastiskt har gått in för jonglering med käglor. Det är skönt häng på kvällarna helt enkelt och det möjliggörs ju förstås av att det är 25 grader varmt även när solen gått ner.
Första riktiga workshopdagen
måndag 9 februari 2009
Temat var utvärdering och uppsamling av tankar och idéer som kommit upp längs vägen på deras arbete. Gissa om vi blev glatt överraskade när de visade sig att alla grupper höll på att implementera metoden och hade många spännande aktiviteter och samarbeten på gång. Det värmde våra hjärtan när vi hörde att båda länderna är i kontakt med akrobatgrupper som de ska samarbeta med och skapa shower tillsammans med. Det blev uppenbart efter deras genomgångar att Clowner utan gränsers metod nu faktiskt används här och därmed att arbetet vi gjorde förra resan var lyckat. Det är många barn i den här regionen som kommer att få sig ett välbehövt skratt . Båda ländernas grupper ser ett stort behov av att hjälpa barnen att vara barn med hjälp av lek och humor med tanke på deras mörka nutidshistoria.
Vi kände båda att vad som än kommer upp de kommande dagarna så kan vi alltid förlita oss på att det finns ett driv i grupperna och att de är så pass självgående att det kommer finas en framtid för projektet. Självklart skrämde vi slag på personalen på hotellet genom att röja med lekar, sånger och akrobatik mellan varven. Get used to it, the Mzungu clowns are back in town!
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Strålande morgon!
söndag 8 februari 2009
Strålande morgon! Frukost i solen med en underbar linföreställning bestående av en flock apor som ömsom balanserande på och ömsom klängde under telefonledningarna mellan husen. Det var lite småfix att reda ut på morgonen kring budgeten och programmet men vi hann med att träffa Elias från I OGT en sväng. Det var bra, vi redde ut våra respektive roller och kände varandra på pulsen. Han gav ett gott intryck och verkade lätt att ha att göra med. Rwandagånget anlände och vi käkade lunch tillsammans på stan. Naturligtvis blev det buffé som är det man äter här om man vill tillfredsställa gruppen. Det var mysigt att träffa våra stjärnor från förra resan och skvallra am allt som hänt på varsitt håll. Det var två nya tjejer med som verkade treliga och vettiga att ha att göra med, Ange och Specouse. När det var dags att börja röra oss mot hotellet får vi reda på att en till deltagare från Rwanda ska komma med en annan buss. Förvirring rådde ett tag och hektiska försök att leta reda på stackars Frederic utan telefon, vid busstationen misslyckades. Tillslut fick Toubab tag på honom medan vi andra lunkade på mot hotellet. På vägen mötte vi upp några Burundideltagare och snart var hela gruppen samlad.
Efter presentationer och schemagenomgångar fick vi äntligen sjunga larviga namnsånger och skratta tillsammans. Det kändes som att gruppen andades ut lite grann och kände igen sig efter det. Kvällen var lugn med gitarrspel och småprat. Alla var rätt trötta och lite blyga.
RSS 2.0 | Inga kommentarer »The clowns are back in town!
lördag 7 februari 2009
Tidigt fredag morgon lamnade vi ett snoslaskigt Sverige for att 12 timmar senare kliva ut i den varma burundiska hettan. Prosper och Lilian fran Burundi Scouts and Girlguides tog emot oss med de bredaste leenden och varmaste kramar ni kan forestalla er. Det kanns fantastiskt att vara tillbaka bland vanner.
Lordagen gick at att fixa praktiska saker och reda ut en del akonomiska sporsmal men vi hann med att ga pa teater och trumforestallning pa kvallen. Har val satt battre framtradanden men det gick inte att ta mista pa de goda intentionerna fran artisterna. Det sager en hel del om landets problem nar tre sanger och danser handlar om att mannen maste sluta forgripa sig pa sina barn och att larare inte far valdta sina elever. Some big issues, right?
Nu ar hela gruppen samlade och idag borjar arbetet med utvardering och matodutveckling. Vi ar taggade och vem vill inte ha moten akompanierade av sota apfamiljer som forsoker stjala pennorna fran en nar man tittar bort.
Kram pa er fran Camilla och Toubab
RSS 2.0 | Inga kommentarer »Amahoro!
fredag 6 februari 2009
Idag drar vi, Camilla och Toubab iväg till Rwanda och Burundi för en ca treveckors uppföljning av Clowner utan gränsers arbete där.
I oktober var jag, Camilla, där tillsammans med tre andra artister och arbetade med Scout- och girlguides-ledare från de två länderna . Vi arbetade med utbildning i HIV/aids metoden och våra deltagare utformade efter vår träning ett unikt program baserat på metoden men anpassat efter lokala förutsättningar och förmågor.
Vi lämnade i höstas två länder med ett gäng inspirerade unga ledare som getts möjlighet att arbeta på ett lekfullt sätt med svåra frågor. Nu ska vi se vad som hänt sen dess…
Naturligtvis blir det mer lek och skratt och en fördjupning i metoden denna gång med musik som bas.
Följ vårt arbete här i bloggen!
Vi skriver nästa gång vi hittar internetuppkoppling!
Yambi (Kram)
RSS 2.0 | Inga kommentarer »
